Vi har ny verkstad. Nytt folk bakom maskineriet. Inte lika gamla som de på bilden men lika glada som fröken-längs-fram kan vi lova. Arbetsförhållandena är på tok för bra för vårt eget bästa. Oändlighets-kaffe till förfogande. Smidigt. Vi är bra på att se nöjda ut för alla små ting i livet. Harmoni är vårt motto. Varken jag eller Basti har någonsin vunnit på lotto.

MEN

Vi vågar säga att vi är bra på det vi gör. Vi kommer utan tvekan aldrig tveka på vår förmåga att våga. Men va fan. Vem bryr sig att det står en tumme i vägen. Och en soffa. Tunneln har sett oss stirra i-slutet-ljuset i vitögat. Bra skit är vad komma skall.




Ett arbete i smyg som försvinner i övergången mellan allt vad som var menat att bli av och det som verkligen blev till. Skynda sakta. Kom till skott. Välkommen hem.



Vi i familjen. Vi säger inte mycket men mycket blir sagt. Allt som vi någonsin menat finns i ordet. Vi i familjen. Vi tar hand om varandra. Vi finns där på kvisten med sommarkaffet och morgonciggen och tidsångesten. Med peppen om att det inte gör något att vi inte gjort något. Vi är brödrar till de bortglömda och systrar till de som alltid kom för sent. Vi i familjen. Vi som växt upp till barn till vuxna till evigheter. Till din granne. Till en främling.


Reumatismens härskares härskare. Upphittad i en korg på Möllevångstorget, omhändertagen och uppfostrad av det finaste finfolket, som likt mig och likt dig lever för och pga våra egendefinierade äventyr. Låt det vettiga och ovettiga mötas halvvägs, så ses vi i svängarna!

Alla goda ting är tre! Hurra för grabbarna som sitter bakom spakarna till freshnessmagpunktcom, hypebeastpunktcom och highsnobietypunktcom. För er som vet, ni vet. Världen får vänta. Under tiden får ni gärna besöka någon av dessa tre. De kan sin grej. Vi är oslagbara. Framtiden är vår. Dåtiden också för den delen, vi visste bara inte om det.


Barnen i verkstan gör vad de gör bäst. Inget snack här inte. Mer verkstad. Eller vi kanske ska spela hockey. För det gör vi ganska bra det med. Hur som helst. Lika mycket hockey i verkstan som snack ska det vara, och det kan ni ge er fan på att det blir.

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta, men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet, den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret, den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser, den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med en sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det rivas upp sår som aldrig läks.
Ge oss världen. Och vi ska visa er livet.